Sånt man saknar
Så är det nog med det mesta, inte bara backknappar eller kor. Det kan vara så med katter också, jo jag vet för jag har två. Det mesta egentligen, tillexempel är det också så med pojkvänner, jo jag vet för jag har en. Det viktiga här är att saknaden kommer efter det att de eller jag lämnat stallet och så vore det, rent logiskt, konstigt om jag saknade honom när han var här. Om inte konstigt, så besvärligt obehagligt.
Ja, det var bara en liten tanke.
Nyårspyssel!
Förvirrad min, men den är min, och mitt pyssel blev sjukt bra!
Kontrollerad svält
Igår började jag med något som jag nog aldrig trodde jag skulle göra. Eller rättare sagt skulle behöva göra. Jag satte mig själv på så kallad "kontrollerad svält", det är Ba´s benämning av det hela. Varje dag ska jag äta/dricka 5 påsar med pulver utblandat med vatten. Sjukt gott (NOT), men ok faktiskt. Det handlar om att svälja tre dl av denna sörja var tredje timme, typ, jamenar - jag som lyckades tvinga mig själv, med efterföljande klökningar, svälja margarin på insparken i första ring borde klara av detta. Pulvret är åtminstånde menat att det ska vara gott! Det är ju alltid något, eller?
Hur som helst är det inte svältdieten som är det intressanta/sjuka/roliga, eller hur man vill se det. Jag, och jag står för det, tycker det är roligt när någon slår sig alltså förväntar jag mig intet mindre när jag gör det. Jag pratar alltså om hämtandet av "svält"-sopporna. Jag sov länge den dagen, det var lördag och Ba var inte här. Annars hade han vaknat tidigare och sabbat mig för att jag skulle gå upp. Jag drog mig länge och ville inte äta något innan jag hämtade sopporna på posten eftersom jag skulle börja dieten samma dag. Vid 12 snåret kravlade jag mig upp och satt mig på cykeln. Det började bra, tills jag kom ut på vägen, då var jag tvungen att släppa ena handen på styret eftersom jag hade fått en Wedgii (hur det stavas vet jag ej, men det låter finare, om det nu kan bli fint). Jag tappar lite balansen och håller på att falla över styret men fastnar med jackan i styret och lyckas komma rätt och återfå balansen. Då inser jag att jag nog är lite yr av lågt blodsocker eller det faktum att jag mest gått direkt från sängen upp på cykeln. På väg till posten går det galant. Jag upptäcker någon hal fläck som kommit under natten och undviker den. Värre är det på väg hem, med en cykelkorg på pakethållarens ena sida och en stor, men relativt lätt, kartong på pakethållaren tar jag mig sakta men säkert hemåt. Det hade börjat regna, jag reflekterade inte över detta direkt, tanken på något underkylt regn kom upp och förbisågs lika fort. Det började med en överraskande högervurpa, jag upptäckte snabbt att jag låg på asfalten och jag flängde mig upp så fort det bara gick. Måtte inget sett mig tänkte jag nog först.
Nästa vurpa var en vänster- inte såå överraskande vurpa men än så ondare. För jag började gå efter den första smällen, men jag gillar inte att gå så mycket. Det är liksom lång tråkigt och ingen musik hade jag med mig för att hålla sällskap. Det var då jag tänkte, som antagligen så många gånger förut, att jag skulle cykla men vara beredd om jag skulle trilla. Man kanske inte ska tänka så mycket, eller är det precis det man ska, men bara inte jag. Jag flö... jo jag var beredd, men det är ju inte så mycket tid mellan att man upptäcker att jag håller på att fara i marken och tills man gör det, alltså han jag tänka och halvt agera. Jag hann sätta knäna emellan. Där satt jag i mina bruna slappbyxor, på knäna och grät, och ville spy eftersom mitt blodsocker var noll just då. Fan va ont det gjorde!
Hasandes, rödfrusen och blåslagen kom jag äntligen hem till min soffa, sen stannade jag där resten av dagen.
Så hur känner jag mig? Blå men inte hungrig.
Ett första fotspår
Så vem Ilda är, kan endast förklaras av det som händer i hennes liv, hur hon känner och det som du finner här. Alltså kan du alldrig riktigt veta vem hon är, inte ens hon själv känner till allt. Men av det som du läser om här kan du göra din egen bild av Ilda. Inte sagt att det är den sanna bilden men å andra sidan, vad spelar det för roll om hundra år.
