Utmattad!
Suck och röv, livet är mög...
Usch för idioter!!!
Nr. 1, Det jag inte fattar är att varför det måste bli så annorlunda när man inte är singel längre. Helt plötsligt (som om, över en natt) förväntas man bli någon annan. En lugnare, mer rationell, mindre alkoholiserad version av sig själv. Men samtidigt, mer pepp på att ha vinkvällar med tjerna hemma i någons soffa och prata om "våra män" än tidigare. "Någon plågad, självdestruktiv singel" är man inte längre ju och behöver inte älta om han den där, och storböla över en flaska vodka, eller två... och irritera sina vänner med sitt eviga "gnäll" eller ständigt bli fullast på festen och vilja dra ut och hitta ett ligg för natten.
Fast är det verkligen så? Det nog finns en ide om singeltjejer om att de är på ett visst sätt, vill vissa saker och ATT DE ÄR AVUNDSJUKA PÅ ICKE SINGLAR!! Vilket de kanske i vissa fall är, men jag börjar misstänka att det är de ickesingel tjejerna som är upphovet till detta.
Nr. 2, Nummer två på min lista är människor som får mig att känna mig svag eller karaktärslös (om man kan säga så). Människor som ständigt behandlar en med mindre respekt, jag undrar VARFÖR!? Jag menar på ett "gömt" sätt, om du förstår. Genom blickar, skämt... Människor som utger sig för att vara ens vänner men som sedan sticker (inte kniven men) små, små nålar i ryggen på dig. Vilket gör det svårt att bedöma om det var meningen, inbillat eller om det var en olyckshändelse... eller om det tom var ditt eget fel. Frågan är ju, varför utgöra sig som vän när detta "tydligt" inte är fallet?!
