Ilda – den något arga bloggen

Min dator är en han, vissa killar döper sina könsorgan (varför vet jag inte) jag har träffat få tjejer som gör det på samma sätt men klart det förekommer. Jag har inte döpt min dator men jag vet att det är en kille.

Jag skulle kunna säga att han är min bästa vän. Jag använder honom varje dag, jag till och med längtar efter honom när jag är i skolan om dagarna – han är ju så mycket bättre än alla andra datorer i skolan och så är han så mycket snyggare. Och smidigare, vad ska man sitta i datorsalar med andra studenter (som är ruskigt lika gymnasieelever) och slåss om utrymme. Logga in, personliga inställningar… ja du kan tänka dig, det tar bara onödig tid. Min dator, han känner ju mig redan och vet hur jag vill ha det.

Det handlar inte så mycket om att han lyssnar på mig när jag behöver prata av mig, klart jag kan ju skriva av mig men han ger inte någon direkt respons på det jag skriver. Men däremot så låter han mig hållas, han låter mig göra som jag vill och dömer mig inte när jag skriver något opassande eller om jag gör något han misstycker över, för han tycker inget alls. Han låter mig ta det som jag behöver från honom och han ger mig det gärna utan förbehåll. När jag har tagit hand om och gett honom kärlek, när jag uppdaterat hårdvaror och mjukvaror (allt vad det heter), inte dissar han mig då. Nej har startar lugnt och sansat och tacksamt låter han mig fortsätta med det jag höll på med. Han spelar inga spel eller svårflörtad, jag behöver aldrig fundera över om jag ska höra av mig eller om jag ska hålla igen. Han accepterar mig precis som jag är, trots att jag ibland – vissa dagar kan var intensiv som få och vissa, inte ens öppnar locket på honom.  Han behöver inget namn för han är den ultimata killen med stort K!

Saker som gäller när de skrivs, men inte längre! De är alldeles för många!

Nu är jag helt slut efter en galet bra dag! Springa utan skor i skolan, skriva sjukt bra tal och somna riktigt sent. Kan det vara bättre? Ja, klart om Adlibris inte jäklades.... godnatt

Någon ligger med ena tassen på datorn, det är svårare att skriva då men åandrasidan så mycket mer känsla i orden. Vi är en rolig liten familj jag och katterna vi tycker om varandra väldigt mycket. Jag var borta från skolan idag, första gången på väldigt länge utan att egentligen vara jätte sjuk. Mådde inte så bra men sjuk var jag knappast, förlåt fröken! Jag kan inte lova att det aldrig händer igen men kommer att lova ändå. Jag lovar! Tiden går och jag insåg idag att jag tappat räkningen på hur lång tid som gått, kanske inte så mycket att jag tappat räkningen mer än att jag slutade räkna. När jag slutade var jag på fem dagar, det betyder nog inte att jag inte älskade utan bara att det var rätt att gå vidare.

Men trots att jag sedan fick använda svinto för att skrubba bort eye-linern från fejjan i förmiddags när jag ”släpat” mig själv hem från ”efterfesten”.   Så blev helgen väldigt lyckad. Familjen åker nämligen till Teneriffa den 21 december över jul och är hemma lagom till nyår.  Så härligt, det enda som möjligtvis kan vara piss är att jag måste vara i Sverige över nyår, det är inte något jag ser framemot en singelnyårsafton med alla kära par... Uch jag vill spy! Nej jag är inte bitter.

Nu – söndagsstek hos mamma och pappa

Jag har väl ett visst ansvar som  (nästan i alla fall) vuxen att föregå med gott exempel, jag tänker när det gäller yngre släktingar och så, och inte ringa eller smsa men fan, nu gjorde jag det, jag smsade. Dessutom så ringde jag också men inte av meningen och la på direkt… fan fan… (har jag sagt fan??). Jag är ett barn!! Hur svårt ska det vara, jag lyckades ju sluta röka, hur svårt ska det vara att sluta upp med det här tramset och bara klippa av alla band?!!

Jag måste pränta in i mtt huvud att han inte bryr sig… då kanske jag kan bli arg istället. Men jag är ju inte det… bara besviken och ledsen.

jävla skit!!

Huu… kallt! Det har blivit allt för kallt ute! Jag promenerade en timme in till stan idag. I regnet! Det var riktigt skönt! Det ska bli till en vana tror jag. Jag läste en gång att det tar 21 dagar att skaffar sig en dålig vana, då borde det ta lika lång tid att skaffa sig en god.  Så, en promenad i morgon också, det borde i alla fall vara början på en god vana.

Btw, jag hade bra hörsel, normal men sämre på vänster. Så om man ska hålla hemligheter så gör det till vänster om mig. ;) 

 Idag vill jag tacka för nya goda vänner och gamla som överaskar!

Tiden går, Godnatt!!

Det ser ut som en mindre bomb har exploderat här hemma. Men det är svårt att motiveras att städa, det är enklare att bara skuffa undan och blunda för det. Helgen har varit smått banal. Jag har sovit hela dagarna och på kvällen har jag krupit ur mitt skal, om än motsträvigt, för att bli superkvinnan. Superkvinnan det är hon som ser till att jag överlever just nu, lagar mat och tvingar mig att äta trots att jag inte är hungrig och bara mår illa. Hon har ett större perspektiv på vad som händer, hon säger att det ska gå över och att jag ska bli lycklig en dag och att jag inte mer ska må illa. Jag har svårt att tro henne men jag är tyst och gör som hon säger.  

Jag ersätter mitt beroende av honom med facebook och msn, trots att det bara får mig att tänka ännu mer, självplågeri kallas det. Kanske det har hänt dig? Jag gör så alltid men denna gången är saker något annorlunda såklart, det är det ju alltid.

Men så kommer superkvinnan och bokar in på mig på hörselkontroller och fester medan jag tänker NEJ, jag vill inte, jag vill bara sova. Kanske är det bra att uppehålla tankarna med annat men jag vet inte! De skulle ju inte blivit såhär!

tack för mina djur

tack för min styrka

tack för mitt fina hem

tack för skratten i helgen

Jag drömmer om att leva i ett lyckligt förhållande och känna trygghet i framtiden.

På väg hem från stan i natt kl 03.01 mötte jag ett gäng människor.  Jag blir förvånad ibland över människor omkring mig, över deras blindhet, feghet och deras jävla rädsla att säga ifrån.  På bussen sitter en kille, han säger till mig på engelska vilken fin frisyr jag har. Tack säger jag och tänker inte mer på det. Jag hör killen prata om någon annan på bussen, men jag fattar inte vem. Men det gör sig snart klart. En idiot bakom mig börjar snacka om "den där bögen"  och jag vänder mig om. Jag vet faktiskt inte vad som händer men jag blir så arg och börjar tjafsa med homofobkillen. Jag upptäkte att jag var arg som ett bi och tillslut börjar homofobkillens kompis be om ursäkt för honom och jag bli ännu argare.

I nuläget när jag sitter hemma och utanför bussen så bara undrar jag varför ingen annan än jag på bussen reagerade. Efteråt hörde jag från hans vän som tydligen var svensk, säga tack för att du försvarade honom. Och jag kan ärligt talat förstå hans vänner som inte pallade försvara, för varför ska någon behöva försvara ngt som inte är bevisats som bara är en fördom... och det som jag tyckte var det värsta av allt var att killen från USA sa, jag trodde att människorna i Sverige skulle vara annorlunda. och ärligt talat. Det trodde jag me! 

så, då sitter jag här (igen). Ja precis som när det är roligare att läsa om speciella händelser eller om andras tragedier eller andra tokigheter, istället för vardagliga saker som att någon glömt vattna blommorna, glömma stänga av kaffe bryggaren eller liknande tråkiga händelser. Föresten så hände det idag, att kaffe bryggaren var på när jag kom hem på kvällen alltså. Hur som helst vill ingen läsa om trist vardagliga saker som alla gör hela tiden och som man inte vill påminnas av, det ger min ångest! Det är kanske därför jag så sällan uppdaterar denna blogg, jag vill inte ge mig själv någon extra ångest, genom att sprida mina obetydliga tankar om tandkrämer eller trosor som skär in i häcken hela dagarna. Det är ingen konst att lyckas tråka ut människor. Konsten borde vara att tråka ut dem till max men samtidigt få dem att känna sig tvingade att läsa färdigt.

Just nu, i skrivandets stund (som man skriver), använder jag ett typsnitt som heter Handwriting – Dakota, det ger mig en skönare känsla. Jag kan behöva vilken jävla skön känsla som helst i denna stund. ”Min kropp har slutat andas”, så sa min klasskamrat till mig idag, lite så känns det fast jag ändå kan andas. Så jag passar på att blogga! (innan det är för sent). Det känns som om jag ständigt försöker hindra min kropp från att explodera inåt. 

Förkylningstider, men jag har itnte råkat ut än. Nej istället sitter jag med skolarbete upp till öronen.  Jag känner mig lugn  nu trots att jag vet att vid denna tiden nästa vecka kommer jag vara i upplösningstillstånd.

Det går bra med spexförberedelserna och det kommer att bli ett hejdundrandes spex i år igen...

nej, om jag skulle röra på mig. Inte lika kul att blogga när man inte vet vad som bör skrivas... Livet i stort består av skola och spex just nu. Större chans att hitta mig på facebook i dessa bråda dagar men knappt ens där...  hej och adjö...

Föresten, viste ni att det är ganska tufft att plugga master... både tufft (=)) och tufft! (phiu..)

Nej gå på sex i stället för att hänga här! 17 /10 kl 19!

jag tror inte på det!


ska sluta prata nu...