better late then never!
så, då sitter jag här (igen). Ja precis som när det är roligare att läsa om speciella händelser eller om andras tragedier eller andra tokigheter, istället för vardagliga saker som att någon glömt vattna blommorna, glömma stänga av kaffe bryggaren eller liknande tråkiga händelser. Föresten så hände det idag, att kaffe bryggaren var på när jag kom hem på kvällen alltså. Hur som helst vill ingen läsa om trist vardagliga saker som alla gör hela tiden och som man inte vill påminnas av, det ger min ångest! Det är kanske därför jag så sällan uppdaterar denna blogg, jag vill inte ge mig själv någon extra ångest, genom att sprida mina obetydliga tankar om tandkrämer eller trosor som skär in i häcken hela dagarna. Det är ingen konst att lyckas tråka ut människor. Konsten borde vara att tråka ut dem till max men samtidigt få dem att känna sig tvingade att läsa färdigt.
Just nu, i skrivandets stund (som man skriver), använder jag ett typsnitt som heter Handwriting – Dakota, det ger mig en skönare känsla. Jag kan behöva vilken jävla skön känsla som helst i denna stund. ”Min kropp har slutat andas”, så sa min klasskamrat till mig idag, lite så känns det fast jag ändå kan andas. Så jag passar på att blogga! (innan det är för sent). Det känns som om jag ständigt försöker hindra min kropp från att explodera inåt.
