får man "göraslut" på facebook?
Hur är det, får man "göra slut" med folk på facebook?
Om jag lägger upp en person som friend på facebook, och om de inte lever upp till mina förväntningar är det ok att göra slut med dem då? Jag har ca 250 friends, ett tag hade jag nog koll, men när folk började prata om facebook och jag inte mindes att jag var friends med dem då började jag tänka om.
Om du också har facebook, så kom igen nu, erkänn, känner du verkligen alla på din lista? Jag skulle nog kunna säga att jag "känner till" alla iallafall, och jag drar gränsen vid folk jag iallafall har träffat en gång live för vilka jag lägger till. Jag har till och med tackat nej till vänförfrågningar med motivationen att jag antingen inte har en susning om vem personen är eller om det är en person jag, rent ut sagt, avskyr eller tycker jävligt illa om.
Den sista är värd att diskutera lite närmare för detta fascinerar mig. Hur kan det komma sig att någon i hela denna värld lägger till en person, alltså ansöker om ”friendship” när man i verkligheten, om man skulle mötas på gatan antagligen skulle i ren panik springa över på andrasidan, alternativt, kasta sig in i närmsta trappuppgång/ butik/ what ever, låtsas som om man inte såg dem, kanske spotta efter dem eller, men det är sista utvägen hoppas jag (detta är bra om man möts i en butik) säga hej, låtsas som inget och försiktigt smyga ner något i personens väska utan att den såg det och se till att de blev gripna för snatteri…
Ja du hajjar, man gillar varandra, och här kommer min poäng. Om jag rent av avskyr en människa måste det väl för helvete vara ömsesidigt. Hälsar man inte i verkligheten behöver man för fan inte vara kompisar på facebook?
Så de som redan finns på friends- lista? Är det ok att bara plocka bort personer som man inte pratar med, eller rent av ser skymten av längre? Och om detta är ok, vilket jag är lite skeptisk till. Hur skulle det vara att ta bort släktingar, eller att tacka nej till släktingar på facebook?
Jag har tackat nej till några personer som jag inte gärna outar här med namn och grejjer men det handlar om personer jag aldrig sett, inte har några gemensamma vänner med och som är rent av fula. Ex-pojkvänn som av någon andledning trodde att jag ville vara vän med honom trots att han bedrog mig och sedan sa att det inte räknades. Och en ex-kompis som ljög och hittade på lögner om mig till mitt ex (som inte slampade runt) för att hon var svartsjuk. Ps! Det var hon som slampade runt! ;) Lucky her, I am a lady! Du som läser detta är säkerligen intelligent nog att förstå varför jag inte ville att dessa personer skulle kunna stoltsera med mitt namn på sin friend-lista eller varför jag skulle vilja ha deras snokande blickar i mitt fotoalbum.
sätter mig i fotöljen en stund...
dörrar som kanske borde förbli stängda
Vissa dörrar ska man behålla stängda. Men ett problem jag har är att jag har jävligt svårt att låta dörrar förbli stängda. Jag är nyfiken av naturen och det är inget jag kan göra mycket åt. Ibland försöker jag men då blir jag så djupt frustrerad att jag inte kan koncentrera mig på något annat.
Dörren jag pratar om är den jag i skräck blandad panik stängde bakom mig september 2002. Jag kom hem från en hel galen tid i Genève som Au-pair. Jag var 20 år och hade lämnat varje liten gnutta energi och självrespekt kvar i Genève och speciellt i en liten by som heter Nyon.
Idag, långt från den 20 åring som då kom hem från sitt livs äventyr, sitter jag 26 åringen och reflekterar över hur hon kände då och hur hon mådde då. Idag har jag nått bra mycket längre än jag någonsin förväntade av henne den 20 åriga Linda, i både studieresultat, socialt och så är jag ju vuxen det är alltid en fördel. Jag vill inte komma på sidospår här men ibland undrar jag varför vi sätter barn till världen när det egentligen är ett helvete att vara barn men det får bli ett annat blogginlägg.
Så varför vill den vuxna Linda öppna den där dörren som stängdes för alla de där år sen? Frågan består och kanske jag får svar en dag, snart hoppas jag för jag är definitivt den otåliga typen.
färdig stylad för idag
Skrynklig som en 90 åring om händerna. Det är sådant som händer när man sparar disk. Det värsta av allt? Jag är inte färdig än… Så medans disken torkar och innan jag kan ställa upp den i skåpet så passar jag på att blogga lite.
Mitt hår är ny-stylat av ngn annan än mig, vad tycker vi om det? Blä blä… men gud, så länge någon rör mitt huvud får de göra vad fan de vill. Resultatet blir dock som det blir, det vill säga, det ser ut som om någon slickat mig i pannan och i nacken ser jag ut som en högstadieelev från sent 90-tal! Martin jobbar loss, jag är halvt borta i skallen för det är så skönt när någon pillar en i håret och resultat – crazy! Men, va fan, på med halsduk och in i dimman. Bokstavligttalat – Lund och Malmö låg i dimma idag. Om två veckor ska jag dit uytterligare en gång för färgning. Till mammas stora lycka förblir jag blond, till Martins är risken (jag menar chansen) att jag kommer hem med pastellfärgade slingor. Till min stora lycka finns det en risk att slingorna blir lila.
Nu är jag slut och deckar snart i fotöjljen. Men innan dess, disk lagom till att mina skrumpna fingrar börjar klättra neråt i åldrarna. Insåg precis att det var tvetydligt, hi hi… men så gammal är jag ju inte än.
"alla ska till Malmö.."
Har du hört den? Jag har hört den till leda!
Men till Malmö bär det av. Klippning och eventuellt en CD inhandling. Det var ruggigt längesedan som jag köpte en CD skiva. Om jag ens har köpt någon överhuvudtaget. Det ”nya systemet” passar mig fint! Det räcker väl att säga så. Dessutom har en vänlig själ skänkt mig Spotify vilket kan vara guds gåva till den moderna människan, nej kanske inte för då hade spotify funkat i min ipod också men det är kanske nästa steg.
In i duschen Linda, ”måste ta en dusch vill inte lukta usch , de e glassit”!
Längtar till ljusa kvällar och jeansjacka!
TID
Då var klockan ”mitt i natten igen” då. Jag undrar var tiden tar vägen. Ibland iallafall, sen andra dagar känns det som det aldrig blir ny dag. Sådana dagar när man tittar på klockan och inser att hon bara är 17 och det kändes som 21 filmen skulle närma sig sitt slut. Men vad är det som bestämmer vilken av dagarna det ska bli? En lång eller en kort? Jag antar att det är helt upp till mig egentligen men jag tycker inte att det skulle vara upp till mig, hur som helst verkar det ju inte som om jag kan hantera det ansvaret ändå. Sover sent om jag inte måste upp, är vaken sent även om jag måste upp tidigt. Har ingen karaktär när det gäller sovtider eller vakentider.
Tydligen är det min pappas fel, jo det sa mamma när vi var på semester nu i julas. Hon har visst försökt att lära oss att man somnar vid en viss tid när man är liten och på det sättet få oss in i en rytm och en god vana, däremot var pappa inte lika hej på iden. SÅ det är pappas fel. Undra om det är för att han är exakt lika dan? Uppe sent och sover om han inte måste vakna.
Det var nog en av anledningarna till att jag blev singel nu senast, mina sovrutiner. Det och en massa annat så klart! Gammal mat i kylskåpet, grus på golvet, diverse leksaker som låg mer eller mindre framme, disk… heh, ja och så var det ju kärleken såklart, den som faktiskt försvann. Det vanliga antar jag.
Jag önskar att jag hade en poäng med allt det här dravlet men poängen är väl att det är svårt att ändra sig om man själv vill, ännu svårare om någon annan vill. Därför tänkte jag; varför ändra sig? Varför inte ta alla de egenskaperna som är jag (jag har fler som också är rätt positiva faktiskt). Acceptera dem för vad de är och kanske rent av gilla dem lite för att det är jag (charmig som jag är) och sedan maxa dem allihopa en sådär 100%. Bara för att riktigt göra mig säker på att dem riktigt märks av. På detta viset går ingen miste om vem jag egentligen är! – Dum i huvudet, eller hur var det?! (i positiv bemärkelse alltså).
Ps! Endast jag får kalla mig dum i huvudet, även om det är positivt menat! Ds!
åh, jag blir tokig!
